caprisonne

WHATEVER! Bad karma.

Jonas har flyttat in hos mig nu på riktigt.

Det känns jättebra. Vi börjar få ordning på lägenheten.

Har lite morgonångest. Jonas gick upp tjugo i sju och jag

kunde inte somna om och när jag tittade ut så är det spöregn.

Åskade inatt. Vet inte vad det är med min lägenhet, den är nog

sjukt lyhörd och sen har jag fönster längs en sida, så när det åskar

och blixtar så är det som att sitta på första rad.

Förövrigt är Kanye West en idiut.

Och varför blir jag alltid gasig när jag sovit för lite?

Det är som att all gas bara samlas upp och sen mår jag illa.

Så jävla vidrigt.

Jooonas, Jonas, Jooonas, Jonas, Jooonas, Jonas, Jooonas, IDA!

- Fuck the commercial tracks

- A brother gotta eat

- Yeah, why don't you rap for food then?

FÖR JAG SKA EGENTLIGEN PLUGGA

MEN JAG SITTER OCH KOLLAR PÅ

KLÄDER SOM JAG ALDRIG KOMMER

HA RÅD MED ATT KÖPA!!!

ÄR INTE DET SJÄLVSKADEBETEENDE SÅ VET JAG INTE!!!

// KAFFE

Det är alltid något jag har varit väldigt svag för när jag är i ett förhållande:

andra killar.

Efter mina två s.k. seriösa förhållanden tänkte jag bara "Ja, men det är nog bara så jag är".

Jag funderade aldrig om huruvida jag hade varit lycklig under tiden jag hade begått

otroheten och skyllde helt enkelt med att det var de som började det hela.

-

-

I mitt första förhållande har jag egentligen ingen större koll på hur mycket han vänstrade och vad fan

han egentligen höll på med. Jag var ung och naiv och ville nog helt enkelt inte veta. Jag vet dock

att jag inte brydde mig så himla mycket. Jag blir lätt avtrubbad när mycket händer runt mig.

Det var ett evigt gnäll över att han trodde att han var störd på något sätt, vilket han är och var.

Jag tror fortfarande idag att han kanske är bisexuell eller kanske t.o.m. homosexuell. Men det kanske

hade varit jobbigt för honom att komma ut med det och är nog det fortfarande. Men sen kanske han

har typ borderline eller något. För de där rubbade jävla utbrotten som han fick, de var ju bara helt störda.

Jag fick reda på att han hade vänstrat och knarkade massor bakom min rygg. DUM som jag verkligen var

tog jag honom tillbaka, jag var rädd för att vara ensam och jag ville verkligen ha en bekräftelse om att jag

var något att ha. Jag trodde aldrig det. Jag fick hångla mycket men jag hade aldrig riktigt utforskat om jag var kär. Psykfallet typ valde ut mig och allt var bra. Men tillslut efter han ballat ur för sista gången så gick jag loss.

Hade typ pussats med en kille som gick i min klass lite på någon skolavslutning. Men sen veckan innan jag gjorde slut så låg jag runt, var full som fan och hånglade med ALLA.

-

-

Mitt andra förhållande var jävligt känslolöst. Jag var trött på alla jävla killar så jag valde någon som var min raka motsats. Han ville planera allt (OBS! ALLT). Han flyttade från staden och ville diskutera siffror om t.ex. hur många sms som man kunde skicka om dagen. Hur ofta man skulle prata. Han föredrog msn, för då kunde han göra annat samtidigt. Småstadsmentalitet som fan. En gång hade vi ett stort bråk för han trodde inte på att hans polare hade stött på mig, fast det faktiskt var så. Då var det slut. Jag låg med ett gammalt ligg. Vi blev tillsammans igen, han kärade ner sig i en tjej han hade varit kär i på gymnasiet. Han ljög om massor med saker. Jag frågade henne om något var på gång. Hon tyckte han var sjuk i huvudet och vi teamade ihop. Vi blev ihop igen, fyfan. Jag klarade inte av det egentligen och jag hånglade med hans polare och en annan. Jag försökte berätta men istället så sa han till mig att det inte hade hänt. Jag dejtade en kille efter hans otrohet också. Tror han misstänkte något men han brydde sig inte. Det tog slut men vi träffades ändå. Jag var kanske med 7-8 killar under tiden han och jag var ett par. Det kändes inte seriöst, så varför skulle jag vara det?

-

-

Nu har jag varit upptagen i 5 månader och inte ens rört eller behövt röra en annan kille. Jag vill liksom inte ens.

Jag bara tycker att alla andra är typ tråkiga eller äckliga. Skiter fullständigt i... och jag vet att det är ett bra tecken.

Fast man får ju kolla på annat.

• Blivit fet
• Fått en fin utväxt
• Lyckats få ingen färg alls
• Förlova mig
• Blivit finnig
• Bott hemma hos jonas föräldrar för mycket

Saknart? Aa, lite va? Kroppen alltså.

Ibland glömmer jag bort att jag någonsin varit singel.

Om någon hade sagt till mig för ett år sen att jag hade

varit förlovad så hade jag nog antagligen rage'at och knäat personen

i skrevet och sen varit vansinnig och tjatat om det i en månad.

Men nu är det så och som det är är bäst :D

Särskilt inte när ens föräldrar kommer hem från Mallorca och det finns plats i huset?

Sen att inte säga något om att man ska ta in på hotell.

Jättekonstigt.

Jonas kompis gör den här minen när han raggar brudar.

Haha alltså man ser typ ut som en döskalle/en riktigt gammal människa när man gör så.

Älskar att Jonas döskalleapar efter.

- Vi umgicks alltid förr. Vårt lilla gäng. Sen kom du och nu känns det som att... som att...

- Att han och jag är ett gäng?

- Ja.

- Jag vet inte om du förstår hur det är.

- Jo, ja ni gör allt tillsammans. Förlovade och allt.

- Han förstår inte...

- När är bröllopet då?

- Vi vet inte än.

- Får jag vara bestman? Serious, serious...

- Jag och han är bästa vänner också, jag har aldrig känt såhär.

- Haha, jajaja.

- Har du många tjejkompisar?

- ... mm...

- Dåså

• "Pia Sundhage sköter det i alla fall snyggt" - när mamma m.f.l. pratade om att Patrik Sjöberg skrivit om att han blivit antastad. Mormor menade homosexualitet.
• Mormor beklagar sig över att hennes lite labila syster har stängt av telefonen varav mamma påpekar att systern inte mår så bra. Mormor svarar "Men hennes värden är bra".
• När jag var tolv år och mormor försökte tvinga på mig ett par jeans i strl 42 som hon inte kunde ha för de var för stora.

Inte det. Det har faktiskt varit skoj hittills.

Maria, Siri, Kim...

Men inte Nadja, Carråh m.f.l.

Sen en ny behå och ett par trosor.

Happy happy happy, yaaay :D

PUSS

från både min brors och hans f.d. sambos sida. Jag la märke till en kvinna i rullstol

som hade oerhörda problem. Som vilken vanlig person som helst så sökte jag varken

social kontakt eller ögonkontakt. Jag antog att hon var född så, med någon cp-skada.

Hon hade med sig ett block och kunde skriva ner saker som hon var oförmögen att säga.

Hon gjorde ljud, men kunde inte prata. Något ord kanske hon kunde säga men det var

nästan så man inte förstod alls. Hennes släkting/ ev. skötare hade lärt sig tyda det hon sa.

När det väl var dags för mat fick hon maten antingen väldigt delad eller någonslags puré.

Jag minns just när de skulle mata henne och hon skrek. Hon skrek jättehögt och maten rann

nedför hennes mun. Man förstod att det var plågsamt för henne och det var nog lika plågsamt

för alla andra som var där. Det är som när ett spädbarn skriker och man liksom lider med det.

För barnet kan inte säga vad som är fel, det kan bara skrika för att berätta det.

Jag tittade inte så mycket eftersom det är fult att titta. På bilresan hem frågade jag mamma

och pappa om vem hon var, eftersom jag inte är så bekant med den sidan av släkten.

Då fick jag höra följande: hon hade blivit så efter en olycka.

Jag minns inte riktigt hur det var, mitt minne är lite luddigt eftersom det var tre år sedan jag fick den berättad.

1. Hon kan ha varit anställd på ett ställe som behandlade våldsmän och sedan förälskat sig i en fånge.
2. Hon kan bara ha varit vårdare åt en fånge.
3. Hon kan ha varit flickvän sedan tidigare för att sedan besökt honom.

Hur som helst hade denne man knuffat henne ned för en trappa och misshandlat henne

till den grad så att hon blev hjärnskadad. Med hjärnskada tror man oftast att det bara

är det sociala som påverkas, att personen blir annorlunda. Men om man ser på CP-skador.

I vissa fall sätter det sig t.ex. i handen. Höger hand fungerar inte. I vissa fall ligger personen

ned på golvet och verkar helt omedvetande om vad som sker runt omkring.

Men sen sa pappa: "Hon är helt klar i huvudet, det är bara kroppen som är förlamad."

Jag var inte beredd på det. Där hade jag suttit och behandlat henne som luft och liksom

tyckt att det var jobbigt när hon skrek. Inte att HON var jobbig utan att DET var jobbigt.

Vilken skam jag kände och sen slog det mig. Det är så hon blir bemött varje dag.

Hon sitter där, fånge i sin egen kropp, helt medveten om vad som sker runt omkring.

Hon vet varför hon sitter så. Hon har suttit så i 20 år. Hon vet hur andra omkring uppfattar henne.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det är. Hur hon måste ångra att hon varit så "dum" som sett

hopp i någon som skulle skada henne så pass mycket. Jag känner verkligen för henne.

Alltså, skräp-tv? Ser på Bachelor nu. Fyfan, vad tråkigt.

Älskar att det kommer en olämplig fråga och att de pausar?

Huvudet är bra nu, men jag ska fan inte dricka på ett tag.

Snart blir det Västervik men först vill jag fan ha mina nya byxor från Nelly.

Är de segast i världen? Ja.

Faaaan!

The worlds broken doll,

the worlds shattered whore?

Antagligen har jag varit för stilla med nacken så jag är typ stelopererad :D

Fast jag hoppas att det bara är att jag sovit dåligt.

Efter lunch ska jag nog dricka lite té med lilla Martina och diskutera livet.

Myys!

Siri har kommit tillbaka från Asien, awesome. Hoppas att hon ringer mig

ikväll eller åtminstone svarar när jag ringer. Vi har ju haft lite kontakt och så.

Så jag vet ju vad hon har styrt med. Hon verkar ha haft en helt underbar resa

och det unnar jag henne verkligen. Hon skaffade jobb direkt efter studenten

och jobbade konstant i typ 4 år, så jävla duktig. Jag har saknat henne väldigt mycket :)

Alltså, för helvete...

Har förövrigt varit på sjukan och den doktorn sa att jag hade fått en hjärnskakning

som jag minsann inte kommer repa mig från på cirka två veckor. Naajs, one more week.