caprisonne

Det är alltid något jag har varit väldigt svag för när jag är i ett förhållande:

andra killar.

Efter mina två s.k. seriösa förhållanden tänkte jag bara "Ja, men det är nog bara så jag är".

Jag funderade aldrig om huruvida jag hade varit lycklig under tiden jag hade begått

otroheten och skyllde helt enkelt med att det var de som började det hela.

-

-

I mitt första förhållande har jag egentligen ingen större koll på hur mycket han vänstrade och vad fan

han egentligen höll på med. Jag var ung och naiv och ville nog helt enkelt inte veta. Jag vet dock

att jag inte brydde mig så himla mycket. Jag blir lätt avtrubbad när mycket händer runt mig.

Det var ett evigt gnäll över att han trodde att han var störd på något sätt, vilket han är och var.

Jag tror fortfarande idag att han kanske är bisexuell eller kanske t.o.m. homosexuell. Men det kanske

hade varit jobbigt för honom att komma ut med det och är nog det fortfarande. Men sen kanske han

har typ borderline eller något. För de där rubbade jävla utbrotten som han fick, de var ju bara helt störda.

Jag fick reda på att han hade vänstrat och knarkade massor bakom min rygg. DUM som jag verkligen var

tog jag honom tillbaka, jag var rädd för att vara ensam och jag ville verkligen ha en bekräftelse om att jag

var något att ha. Jag trodde aldrig det. Jag fick hångla mycket men jag hade aldrig riktigt utforskat om jag var kär. Psykfallet typ valde ut mig och allt var bra. Men tillslut efter han ballat ur för sista gången så gick jag loss.

Hade typ pussats med en kille som gick i min klass lite på någon skolavslutning. Men sen veckan innan jag gjorde slut så låg jag runt, var full som fan och hånglade med ALLA.

-

-

Mitt andra förhållande var jävligt känslolöst. Jag var trött på alla jävla killar så jag valde någon som var min raka motsats. Han ville planera allt (OBS! ALLT). Han flyttade från staden och ville diskutera siffror om t.ex. hur många sms som man kunde skicka om dagen. Hur ofta man skulle prata. Han föredrog msn, för då kunde han göra annat samtidigt. Småstadsmentalitet som fan. En gång hade vi ett stort bråk för han trodde inte på att hans polare hade stött på mig, fast det faktiskt var så. Då var det slut. Jag låg med ett gammalt ligg. Vi blev tillsammans igen, han kärade ner sig i en tjej han hade varit kär i på gymnasiet. Han ljög om massor med saker. Jag frågade henne om något var på gång. Hon tyckte han var sjuk i huvudet och vi teamade ihop. Vi blev ihop igen, fyfan. Jag klarade inte av det egentligen och jag hånglade med hans polare och en annan. Jag försökte berätta men istället så sa han till mig att det inte hade hänt. Jag dejtade en kille efter hans otrohet också. Tror han misstänkte något men han brydde sig inte. Det tog slut men vi träffades ändå. Jag var kanske med 7-8 killar under tiden han och jag var ett par. Det kändes inte seriöst, så varför skulle jag vara det?

-

-

Nu har jag varit upptagen i 5 månader och inte ens rört eller behövt röra en annan kille. Jag vill liksom inte ens.

Jag bara tycker att alla andra är typ tråkiga eller äckliga. Skiter fullständigt i... och jag vet att det är ett bra tecken.

Fast man får ju kolla på annat.