Piano
Jag spelade piano i 2 år, mest för jag ville lära mig "Für Elise".
Jag tänkte inte mer på saken men nu på senare har det börjat klia i fingrarna.
Jag vill börja spela piano igen.
Jag ångrar att vi sålde det.
Bara något att klinka på.
Fast ingen xylofon.
En synth funkar bra också.
Jag saknar dig, ditt gamla "sletna" piano.
Sötis
Rock 'em to sleep, make 'em think the drama is dead"
http://www.youtube.com/watch?v=P8xNif53P38&feature=related
Ny tröja
Min nya tröja. Jag blev kär direkt.
504 kronor, dvs inklusive frakt, lätt värt.
Jag mår bra.
Hej
Ligger efter.
Jag som var så duktig.
Kom på att om jag var pinsam, så spelar det ändå ingen roll.
Det är inte jag som har gjort bort mig.
Jag är inte white thrash.
"It's honor and I spell it with the "h" I stole from heritage"
Jag är fan uppfostrad till bättre än så.
1000 krav på mig.
Jag klarar inte att gå ut i helgen.
Jag måste plugga.
Jag vill inte träffa människor.
Jag vill bara komma härifrån.
ROCKSTAR
Såhär var jag nog i helgen. Ryskt gruvfyllo. En favorit så länge man inte är likadan.
Pinsamt att snacka "allvar" med någon och knuffa bort andra. Gaah.
Typ lika pinsamt som att hångla inne med någon inne på Palladium haha.
Eller bli utkastad därifrån.
Just another day living like a rockstar, I guess.
Jag höll på att spy förut. Kanske är magsjuk.
Komvux är som ett dagis. Alla har barn.
Jag kommer aldrig skaffa barn.
Gillar dem inte faktiskt.
Jag får citera Maria "Jag har ingen ånger".
Hate to say that you'd love to die some.
Får rycka upp mig nu.
Panik
När jag skulle sova så fick jag hjärtklappning.
Jag tappade känseln i armar och ben.
Vänstra hjärnhalvan domnade bort.
Jag mådde skit.
Ont i ögat och magen.
Det susade i öronen och jag mådde skit.
Helt plötsligt hörde jag mamma säga "men stackars lilla".
Konstigt nog var inte mamma uppe.
Hallucinationer är tydligen vanligt när man är påväg att somna.
Allt annat var tydligen ett tecken på ångest.
Jag känner mig sjukt pressad.
Vet inte vad jag vil och har ingen kontroll över mitt liv.
Men man föds inte för att må bra va?
En annan sak:
SLUTA FÖRHELVET ATT SNACKA OM MIG DITT JÄVLA AS!
Kul när mamma kommer hem och säger att en 13-åring har frågat om jag är hennes dotter.
Bara för att du är ihop med hennes storasyster.
News flash: ni var inte ihop då och du är världens största mytoman.
Så sluta prata om mig.
Vad ska du säga?
Att jag var kär i dig?
Det var jag inte, för du var inte värd det.
Sen när du ljög så var det skrattretande.
"Min bil gick sönder och jag har legat på sjukhus över natten"
"Nadjas pojkvän mordhotade mig"
"En stor svart kille frågade om jag bråkade med Kenny"
Du är inget annat än patetisk, så sluta snacka om mig.
Min laptop har dött och sex år av mitt liv har försvunnit.
Det gör ingenting.
Jag vill ändå bara glömma mitt så kallade liv.
Det finns inte.
Men som sagt så kommer jag aldrig att bli kär igen och jag har inte varit kär på länge.
Så ingen skada skedd?
Fast det kanske inte är mitt "kärleksliv" som knäcker mig utan människor.
Jag gillar inte att bli manipulerad och lurad.
Jag tycker inte om när någon ljuger en rakt upp i ansiktet.
Jag tycker inte om när en person inte visar ånger.
Så jävla skrämmande.
Snart så ringer min älskling Nadja.
Jag ser på Darling.
Tillägnar filmen Lollo haha.
Sjysst, not.
Ciao
I HATE PEOPLE
This time I’ve stay, untouched the pain and dirt
This time I’ve sticked to what I’ve learned
This time I fly so low I won’t get burn
Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
Walk down, so I sit down
I’ve walked this road so many years
I’ve worn down all my boots, I’ve cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind
Världens bästa hångellåt, kanske?
Eller kanske att tjuta till.
Fast jag kan ju inte gråta efter den här omgången.
Alltså man ska fan alltid vara beredd.
Lita aldrig på någon av motsatt kön.
Okey att det var någon annan men en tjej som säljer sig för piller?
Bitch, please.
Jag är fan äcklad.
"Jag tycker om dig, jag vill lära känna dig"
Jävla skitsnack.
Man ska alltid backa när någon säger något sådant.
Det är bara idioter som säger så.
Jag försöker lugna ner mig, jag är inte riktigt arg.
Det var jag igår, men vafan.
Gaah! Mest jag vet inte, likgiltig?
Fuck you very much
Nu vet mamma om min bloggadress.
Det var det privatlivet.
Inte för att jag ändå har något privatliv eller någonsin har haft.
Jag som ville blogga om hur mycket jag hatar män eller vad de kallas.
SKÄMS!
SKÄMS!
BTW
Jag fick ett par strumpor med hjärtan på istället.
Mamma nämnde Kim och man såg hur mormor noterade att det var min pojkvän.
Fast det är han ju inte.
Mormor: Johanna och Ted ska ha sitt 25 och 50-årskalas ihop.
Mamma: Ojdå, det brukar ju inte gå så bra för Ida på 50-årskalas.
Jag: Hehe
Mormor: Men det gör inte så mycket. Richard och hans flickvän ska ju vara där då också.
Bara för att jag råkade bli lite full på ALLA 50-årskalas genom tiderna typ.
Senast med släkten var det just med Richard och Frida. Jag skulle visa att
det var okey att bli lite dragen på ett 50-årskalad. Men som ni kanske vet så
bjöd jag mina småkusiner på alkohol och de tog bort den öppna baren för att
jag var så dyng. Jag försökte även ge min lilla kusin cigaretter. På vägen hem
så förklarade jag för mamma att jag var oskyldig och allt var Richards fel.
Ted var även den som kallade mig "förtappad" när jag satt brevid bålskålen på
Mormors 70-årskalas. Innan jag ens hade fått dyngfyllan. Påminn mig inte ens
om Richards student. Ja, det var den gången jag blev utkastad från en studentskiva
och tappade bort min mobil i en svarttaxi och däckade på hans soffa.
Mormor kanske vill joina den här gången?
På min 18-årsdag blev vi lite dragna och gav komplimanger till varandra.
Jag sa att hon var så vacker när hon var ung och hon sa att jag var söt.
Det är typ det snällaste hon sagt till mig :) och antagligen det snällaste jag
sagt till henne.
PANIK!
Trapped in a box
Jag känner mig instängd.
Men jag antar att det inte spelar någon roll sålänge som jag ändå bara är inomhus.
Men vad händer om jag vill gå ut? Vad händer om jag vill festa?
Stockholmsyndrom...
Big brother 2010...
Karma?
This is what you get when you mess with love...
Jag tänker fan aldrig bli kär.
Capisce?
Jag kommer aldrig tillåta mig själv att bli sårad igen.
Fördelar: Ingen svartsjuka, ingen otrohet, inga kompromisser, bättre relation med mina vänner, SLIPPA TRÄFFA FAMILJEN, inga krav på framtiden, inga bebisar, slippa lägga ut pengar på någon annan, laga middag åt en, behöva acceptera fula kläder, berätta om sin dag, inget jävla tjafs över småsaker, slippa störiga vänner, slippa snarkningar, slippa se på dåliga filmer och slippa dålig jävla musik.
Nackdelar: Ingen att krama när man mår dåligt, ingen massage och jag kan faktiskt inte komma på något mer.
Hellre gå runt med några muskelknutar än att gå runt och må dåligt över någon annan.
Jag kan betala för massage om det skulle bli riktigt illa, men det blir det nog inte.
Finns ju förfan tigerbalsam. Jag är så jävla trött på relationer. Inte för att jag är kär nu,
men jag var det för ett par månader sen. Ett halvår sen. Jag förlät saker som ingen ska göra.
Jag gjorde saker som ingen ska göra, inte en person som ska må bra.
Det var p.g.a. ett krossat hjärta och sjukdom som jag gick ner 8 kg.
En vikt som jag i dagsläget inte har lyckats stabilisera.
Som tur är så är jag verkligen inte kär heller, kommer sagt inte att bli.
Det värsta kanske är att jag knappt känner något?
Fast, jag mår ju bra egentligen. Kanske för att jag har försökt supa bort min skalle.
Jag kanske lyckades.
Förut var jag nära på att börja gråta, för att jag inte vill bli kär igen.
Så jävla feg? Men ändå, så bra. FUCKING PAIN!
Jag måste även påpeka att Beethoven, Wagner och Grieg var genier.
DARE
som sårar mina vänner. I huvudsak brukar det mestadels vara killar som kläcker att de
inte är redo för en relation. Om man utgår ifrån den punkten tycker jag att det är helt okey.
Men som i ett fall, vänta ett halvår? Snälla, vad förväntar ni er? Att det ska vara lugnt?
"Jag tycker om dig jättemycket, men jag är inte redo för en relation".
Haha HEJ klyschigast i världen. Varför inte bara säga "Jag vill inte".
Måste man verkligen säga att man tycker om någon jättemycket?
Fucking assholes.
Det är som att säga "Snälla, tyck om mig föralltid".
SVIN!
Stryk ska ni ha. Jag lovar, jag är inte trevlig idag.
Vad fan är grejen med känslor när man aldrig mår bra av dem?
Kärlek är jävla trams, jag ser ned på det.
Det finns ingen riktig kärlek, det finns bara vänskap, svek och sex.
Jag ska uppfinna ett piller som gör att man aldrig får känslor,
antingen ett som gör att man aldrig blir kär eller ett som gör att man aldrig känner sig ledsen.
Skulle hellre vara trasig i huvudet när det gäller känslor än att bli sviken eller se
någon av mina vänner bli svikna igen.
Som sagt är jag en jävligt empatisk människa och jag vill inte se någon av mina vänner lida.
Fan det dödar mig att se vänner ledsna.
Nu till något kul.
Låtsasbråka aldrig med en killkompis :P
Ser ni blåmärket eller?
För att skippa kallpratet
Saker som jag kanske inte har berättat:
Jag har fått hångla, massor.
Jag har druckit alkohol utan minnesluckor.
Jag har blivit dålig i skolan.
Historia:
Källkritik
Mongoliets historia
Muntlig redovisning
Några frågor som jag ska besvara
Naturkunskap:
Prova ph-värde hemma.
Skriva labbrapporter om vätgas, knallgas och kalciumkarbonat.
Svenska A:
Skriva novell
Plugga grammatik
Förbereda muntlig redovisning
Läsa en bok
Litterär gestaltning:
Skriva en till två noveller
Förstår ni? JAG KOMMER DÖÖÖÖÖÖÖ!!!
What do you do with the revolution?
Tobbe tål ingenting. Svag, jävligt svag.
In i dimman.
Rutten med skeva ögonbryn.
Hejhopp
shit shit shit
Bikini kill - Sugar
Hole - Violet
Candysuck - Turn me on
Hole - Use once & destroy
Lil' Kim - How many licks
Och allt annat.
Might last a day, mine is forever
When I get what I want I never want it again"
Nu har jag kommit hem.
En resa som skulle vara i en dag blev till fem.
Eller är det fyra? Jag vet inte.
Fyra nätter i alla fall.
En blandning mellan alkohol, cigg och stockholmssyndrom :)
Ain't that some shit?
Haha, hade lovat mamma att laga mat idag. Ack ack ack.
Vill inte tänka mer på mat. Uh. Känner mig övernärd.
Jävligt sugen på havsgodis dock :)
alqaida caprisonne.blogg.se säger:
Jag är hemma nu =)
calle säger:
heej
välkommen till verkligheten
alqaida caprisonne.blogg.se säger: HAHAHAHA
Glukoza - Schweine
Säger allt va?
Orkar inte skriva, ska äta (UUUUUH).
Nu är jag tillbaka igen Carråh, Lollo, Maria, Kim, Mamma, Pappa, Jeppe, Calle och mina älsklingslärare.
Sheisse?
Jag, Nadja, Tobbe, Jonas och Robin har startat ett kollektiv.
Nadja har lagat underbar mat.
Tobbe har blivit min lärjunge, även om han inte vill erkänna det.
Jag lever men har dåligt batteri på telefonen och kommer nog hem ikväll ska ni se.
Så ni som undrade var jag är så är jag här och jag är faktiskt i liv.
Eller nästintill, sovit sådär va.
Ciao
Novellen
Förord: Eftersom det är en novell så innebär det några fiktiva, påhittade, delar. Många av er kommer att känna igen den här händelsen. Jag ber om förväg ursäkt till Jacob. Jag lovade att aldrig nämna ditt namn i min blogg, men jag tyckte att ditt namn passade in på en av karaktärerna i novellen. Jag säger inte att du har betett dig liknande men det var ett bra namn.
Ord mot ord
En novell av Ida Blomstrand
Moa gick längs trottoaren med ett leende. Det var inte så många som var ute och gick en dag som denna, det var inte heller många som log. Regnet piskade ner i asfalten och det kändes som motvind, åt vilket håll hon än gick. Moa bekymrades inte över det, inte det minsta. I dag var det nämligen den stora dagen. En så betydande dag i hennes liv så hon utan några problem kunde strosa och le, vilket väder det än hade varit. Väder är inte en sak som man prioriterar en dag som den här. De bruna löven lyftes ibland av vinden för att sedan bli hårt nedtrycka igen på marken av det hårda regnet. Moa betraktade löven och skrattade till. Hon kunde inte bry sig mindre om vad förbipasserarna tyckte när de stressade sig förbi med sina neonfärgade regnkläder. Hundra meter framför henne befann sig den höga byggnad dit hon var kallad. Det var den byggnaden, exakt den byggnaden, som gjorde den här regniga höstdagen till den stora dagen.
Fem månader tidigare hade Moa och hennes vänner suttit och druckit öl i en liten park. Parken var perfekt för minderåriga. Den var skyddad av höga träd och en stor kulle, så det fanns ingen som helst insyn. En utopi för tonåringar och deras äventyrslust. Parken var ett laglöst land och det inmundigades inga stora mängder öl, trots den unga åldern. Stämningen var densamma som den alltid var, varm och välkomnande. Kända ansikten, skratt och ibland lite romans hos vissa besökare. Öl har en märklig effekt av att dra till sig alkoholister. Det är som kattmynta för katter. De enda som dök upp den här kvällen var några estniska sjömän som stank sprit innan de ens hade öppnat munnen. De blev snabbt impopulära efter att ha antastat Ingrid, Moas kompis. Efter en tydlig markering och mycket skrik på både ryska, engelska och svenska, beslutade sig ungdomarna för att bege sig ner mot de två gator som utgjorde den lilla stadens centrum. Esterna syntes inte till mer den kvällen, man kan anta att de var besvikna på utelivet i den lilla staden. Moa, Ingrid och en annan tjej vid namn Iris hade sällskap och diskuterade det som hade hänt:
– Vad fan var det där för jävla drägg? svor Iris.
– Avskyvärda! Säkert de som jobbar svart åt Kjellberg som håller på borta vid hamnen med något stort byggnadsprojekt, sa en chockad Ingrid.
– Om de är sådär mot sina fruar och flickvänner tänker jag aldrig åka till Estland, sa Moa.
– Du vet att killar här i Sverige kan vara likadana, sa Ingrid och kollade sig omkring.
– HOCKEYKILLAR! skrek de tre i kör och skrattade högt.
Himlen var grå, men det var ingen blåst. Ett väder som kan uppfattas behagligt av tre tjejer under arton år, som ändå bara skulle kolla hur det stod till nere bland de två nattöppna uteställena. Det var inte många minderåriga ute den här kvällen. Om man inte hade sett in genom krogen Salaams stora fönster hade man nästan kunnat tro att det var en spökstad. Ingrid begav sig hemåt efter ett tag, hon skulle upp tidigt nästa dag för att åka och hälsa på sin bror.
– Nej, men om man skulle tänka på refrängen, sa Iris med en skämtsam ton.
– Jag kan följa dig till din cykel, sa Moa.
De begav sig längre bort på gatan där Iris hade parkerat sin mammas röda cykel. Precis när låset gick upp såg Moa hur Iris spärrade upp ögonen och tittade på något bakom henne. Moa vände sig om och såg en grupp på fem människor komma gåendes mot Salaam.
– Moa, viskade Iris. Är inte det där den primaten som… Moa!
Innan Iris ens hann prata klart så såg hon hur Moa sprang bort emot gruppen med människor. Moa ställde sig framför en av killarna.
– Hej Jacob! sa Moa med en bestämd ton och henne panna rynkades.
– Hej, sa Jacob nervöst och tittade ner i marken.
– Tycker du att man får bete sig hur man vill mot andra människor? frågade Moa irriterat.
– Nej, det tycker jag inte, svarade Jacob generat.
Moa lyfte upp en öppen hand och gav Jacob en lavett. Jacobs vänner flämtade till. Moa fortsatte dela ut lavetter mot stackars Jacob som bad om nåd.
– Moa, snälla! bad Jacob.
– Snälla vad?! skrek Moa. Jag är inte snäll!
Slagen blev hårdare. Moa kunde se att Jacob egentligen var tillräckligt rädd och förödmjukad. Nu klev en av hans vänner fram som tyckte att Moa hade gått över gränsen.
– Nu räcker det, sa Jacobs vän.
– Vad fan vet du om det? frågade Moa samtidigt som hon höjde handen för att ge Jacob ytterligare en örfil.
– Du får lugna ner dig, sa vännen.
– Backa! skrek Moa. Det här är mellan mig och Jacob. Jag vill att alla ska se att han äntligen får det han förtjänar. Personer som det här avskummet förtjänar inget gott här i livet. Han visste att det här skulle komma. Han visste det hela tiden.
Jacob som såg sin chans att rymma tog till flykten. Moa var inte långt efter. Hon drog tag i hans luva på den gula tröjan och slet ner honom på marken. Jacob gnydde.
– Snälla, sa Jacob med tårar i ögonen.
– Ställ dig upp! beordrade Moa.
Jacob ställde sig upp. Moa gav honom ännu ett slag.
– Ner på knä! skrek Moa.
Jacob ställde sig på knä. Moa delade ut ännu fler lavetter, hårdare och mer fyllda med hat än de tidigare. Jacob försökte ta upp sin mobiltelefon för att ringa polisen. Moa såg detta och slog till Jacobs hand så mobiltelefonen flög i gatan. Den mobiltelefon som en gång hade fungerat, låg nu i tio olika delar på gatan. Det scenario som utspelade sig under gatlyktornas gula sken såg brutalt och skoningslöst ut i åskådarnas ögon.
– Vad är det du vill?! skrek Jacob.
– Jag vill ha en ursäkt, svarade Moa.
– Förlåt! skrek Jacob medan tårar rann ner för hans kinder.
– Om jag hör att du har gjort samma sak mot någon annan så kommer jag att döda dig, sa Moa lugnt.
Hon vände på klacken och gick därifrån, medan hon nickade lite åt Iris som stod kvar vid sin mammas cykel med öppen mun. Moas hand var svullen av alla slag, men det var inget hon tänkte mer på. Hon kände sig oövervinnelig. Vägen hem kändes kortare och hennes kropp kändes lättare.
Varje steg hon tog förde henne närmare den höga byggnaden. Den höga byggnaden verkade stirra på henne med ihåliga och dömande ögon. Moa kände ett sting av oro för varje steg hon tog. ”Gjorde jag verkligen rätt? Förtjänade han det verkligen? Gick jag över gränsen?” tänkte Moa. Hon försökte samla sina tankar. Moa såg en parkbänk några meter bort. Trots att regnet fortfarande piskade ner i marken så slog hon sig ner. Skakigt tog hon fram en cigarett ur paketet i sin jackficka. Den var svår att tända med all blåst och regn. Hon fick vända sig åt sidan för att inte elden från tändaren skulle släckas. Hon fick äntligen fyr. Moa tog ett bloss och tänkte tillbaka på hur allt hade startat.
Det var ett år innan misshandeln, nästan på dagen ett år. Moa och hennes vänner hade varit i samma park, med samma mål för kvällen. De skulle ta sig ner till de två gatorna, ner till människorna. Festen fortsatte nere på den lilla stadens gator. Skrattandes och diskuterandes begav de sig som alltid till samma korsning, där de flesta ungdomar alltid höll hus klockan halv tolv på natten. Plötsligt dök en bekant upp. Han hade sår i hela ansiktet och hans tröja hade gått sönder vid ärmen. Det var blod vid armbågen på hans gråa munkjacka. Han var väldigt förvirrad och hade svårt att fokusera blicken. Moa sprang fram till honom.
– Jacob! skrek Moa. Vad är det som har hänt?
– Jag vet inte, mumlade Jacob. Jag fryser.
– Har någon slagit dig? frågade Moa som var oroad.
– Jag vet inte, viskade han. Kan du stänga min tröja?
Moa stängde hans tröja. Blixtlåset var svårt att få igen, det fastnade i innerfodret på hans gråa munkjacka. Efter lite slit och hårda ryck gick dragkedjan igen.
– Kan vi inte sätta oss ner? huttrade Jacob.
– Det är klart att vi kan.
De gick till en närbelägen parkbänk. Moa var chockad över Jacobs sår överallt. Blod är aldrig något som man blir road av att se. Jacob skakade av kyla och chock. Det märktes att han hade druckit en hel del den här kvällen. Det är märkligt hur en människa, som varit nykterist under början av sina tonår och har lyckats undvika spriten, senare kan börja förtära den i mängder. Det är även märkligt att en ung man som var med i socialistiska partiet kunde visa sig vara ett rovdjur. De slog sig ned på bänken.
– Kan inte du värma mig? sa Jacob ynkligt. Jag fryser.
– Jag vet inte, sa Moa tveksamt.
– Snälla? Jag fryser!
– Okej.
– Jag ramlade, sa Jacob.
Moa drog sin hand snabbt fram och tillbaka på hans arm. Hon var lättad över att han inte hade blivit slagen. Jacob hade helt enkelt druckit för mycket och snavat. Moa andades ut. ”Varför lämnade hans vänner honom?” tänkte Moa. Plötsligt kände hon hur Jacob la sin arm om hennes midja.
– Släpp! skrek Moa.
Jacob släppte inte. Han höll ett hårt tag om hennes midja samtidigt som han snabbt förde handen ner mellan hennes ben.
– Vad fan gör du?! skrek Moa samtidigt som hon försökte ta sig loss.
Jacob hade ett stenhårt grepp om Moas midja och höll handen lika hårt på hennes underliv. Moa lyckades trycka in en armbåge i hans bröstkorg så han släppte taget om hennes kön. Han höll tyvärr ett lika fast grepp om hennes midja som tidigare. Moa ropade på hjälp. Ingen kom till undsättning. Jacobs hand flyttade sig till Moas ena bröst, även där ett hårt grepp.
– Släpp henne! hördes en röst ryta. Det var en medelålders man som stod där.
Mannen fick bort Moa från Jacobs grepp. Moa grät och kved. Hon sprang därifrån, för hon kunde inte vara kvar där. Tårarna brände hennes hud under ögonen. Hon hade aldrig känt sig så lurad och kränkt innan. ”Varför litade jag på honom? Hur kunde jag vara så dum?” tänkte hon.
En regndroppe träffade cigarettens glöd och släckte den. Moa ställde sig upp från bänken och fortsatte sin gångfärd mot byggnaden, tingshuset. Det var den här dagen som Moa skulle få se vad som prioriterades högst. Ord mot ord. Som tur var hade mannen som fick bort Moa från Jacobs grepp polisanmält händelsen och skulle agera vittne under dagens rättegång. Moa kände ingen ånger. Att Jacob i sin tur hade anmält Moa för misshandel kändes som en droppe i havet. ”Han kom lindrigt undan jämfört med vad han gjorde mot mig”, tänkte Moa. Ett leende började sprida sig på hennes läppar samtidigt som hon öppnade dörren till tingshuset. ”Idag är det den avgörande dagen. Det spelar ingen roll hur det går, jag är stolt över att jag försvarade mig själv. Jag vågar inte ens fundera på hur många tjejer han har gjort så här emot. Ingen har rätt att tafsa på mig. Ingen har rätt att behandla mig som han gjorde. Idag är det den avgörande dagen”, tänkte Moa och gick in i byggnaden som skulle förändra hennes liv.
Genifrillan
Hushållerskan har numer blivit ett galet geni.
Ett gnälligt geni. Jag lyssnar på Bob Dylan just nu.
Läraren i Litterär gestaltning sa att jag hade bra författarskap.
Jag kanske borde publicera min novell här i bloggen?
Ska nog ta och göra det. Jag har ju bara några få läsare.
Okey den kommer i nästa uppdatering om typ 3 minuter.
Hångelbruden
Jag gillar fan att hångla.
Jag vill hångla nu och det fort som fan. (inte fort som fan så, utan mer NU!)
Dagens bästa citat: "Jag pussar hellre en ful person än att mysa med den".
Så true.
Dagens låt: Raptor - Jag vill bara hångla