caprisonne

Förord: Eftersom det är en novell så innebär det några fiktiva, påhittade, delar. Många av er kommer att känna igen den här händelsen. Jag ber om förväg ursäkt till Jacob. Jag lovade att aldrig nämna ditt namn i min blogg, men jag tyckte att ditt namn passade in på en av karaktärerna i novellen. Jag säger inte att du har betett dig liknande men det var ett bra namn.




Ord mot ord

En novell av Ida Blomstrand

Moa gick längs trottoaren med ett leende. Det var inte så många som var ute och gick en dag som denna, det var inte heller många som log. Regnet piskade ner i asfalten och det kändes som motvind, åt vilket håll hon än gick. Moa bekymrades inte över det, inte det minsta. I dag var det nämligen den stora dagen. En så betydande dag i hennes liv så hon utan några problem kunde strosa och le, vilket väder det än hade varit. Väder är inte en sak som man prioriterar en dag som den här. De bruna löven lyftes ibland av vinden för att sedan bli hårt nedtrycka igen på marken av det hårda regnet. Moa betraktade löven och skrattade till. Hon kunde inte bry sig mindre om vad förbipasserarna tyckte när de stressade sig förbi med sina neonfärgade regnkläder. Hundra meter framför henne befann sig den höga byggnad dit hon var kallad. Det var den byggnaden, exakt den byggnaden, som gjorde den här regniga höstdagen till den stora dagen.

Fem månader tidigare hade Moa och hennes vänner suttit och druckit öl i en liten park. Parken var perfekt för minderåriga. Den var skyddad av höga träd och en stor kulle, så det fanns ingen som helst insyn. En utopi för tonåringar och deras äventyrslust. Parken var ett laglöst land och det inmundigades inga stora mängder öl, trots den unga åldern. Stämningen var densamma som den alltid var, varm och välkomnande. Kända ansikten, skratt och ibland lite romans hos vissa besökare. Öl har en märklig effekt av att dra till sig alkoholister. Det är som kattmynta för katter. De enda som dök upp den här kvällen var några estniska sjömän som stank sprit innan de ens hade öppnat munnen. De blev snabbt impopulära efter att ha antastat Ingrid, Moas kompis. Efter en tydlig markering och mycket skrik på både ryska, engelska och svenska, beslutade sig ungdomarna för att bege sig ner mot de två gator som utgjorde den lilla stadens centrum. Esterna syntes inte till mer den kvällen, man kan anta att de var besvikna på utelivet i den lilla staden. Moa, Ingrid och en annan tjej vid namn Iris hade sällskap och diskuterade det som hade hänt:

– Vad fan var det där för jävla drägg? svor Iris.

– Avskyvärda! Säkert de som jobbar svart åt Kjellberg som håller på borta vid hamnen med något stort byggnadsprojekt, sa en chockad Ingrid.

– Om de är sådär mot sina fruar och flickvänner tänker jag aldrig åka till Estland, sa Moa.

– Du vet att killar här i Sverige kan vara likadana, sa Ingrid och kollade sig omkring.

– HOCKEYKILLAR! skrek de tre i kör och skrattade högt.

Himlen var grå, men det var ingen blåst. Ett väder som kan uppfattas behagligt av tre tjejer under arton år, som ändå bara skulle kolla hur det stod till nere bland de två nattöppna uteställena. Det var inte många minderåriga ute den här kvällen. Om man inte hade sett in genom krogen Salaams stora fönster hade man nästan kunnat tro att det var en spökstad. Ingrid begav sig hemåt efter ett tag, hon skulle upp tidigt nästa dag för att åka och hälsa på sin bror.

–        Nej, men om man skulle tänka på refrängen, sa Iris med en skämtsam ton.

–        Jag kan följa dig till din cykel, sa Moa.

De begav sig längre bort på gatan där Iris hade parkerat sin mammas röda cykel. Precis när låset gick upp såg Moa hur Iris spärrade upp ögonen och tittade på något bakom henne. Moa vände sig om och såg en grupp på fem människor komma gåendes mot Salaam.

–        Moa, viskade Iris. Är inte det där den primaten som… Moa!

Innan Iris ens hann prata klart så såg hon hur Moa sprang bort emot gruppen med människor. Moa ställde sig framför en av killarna.

–        Hej Jacob! sa Moa med en bestämd ton och henne panna rynkades.

–        Hej, sa Jacob nervöst och tittade ner i marken.

–        Tycker du att man får bete sig hur man vill mot andra människor? frågade Moa irriterat.

–        Nej, det tycker jag inte, svarade Jacob generat.

Moa lyfte upp en öppen hand och gav Jacob en lavett. Jacobs vänner flämtade till. Moa fortsatte dela ut lavetter mot stackars Jacob som bad om nåd.

–        Moa, snälla! bad Jacob.

–        Snälla vad?! skrek Moa.  Jag är inte snäll!

Slagen blev hårdare. Moa kunde se att Jacob egentligen var tillräckligt rädd och förödmjukad. Nu klev en av hans vänner fram som tyckte att Moa hade gått över gränsen.

–        Nu räcker det, sa Jacobs vän.

–        Vad fan vet du om det? frågade Moa samtidigt som hon höjde handen för att ge Jacob ytterligare en örfil.

–        Du får lugna ner dig, sa vännen.

–        Backa! skrek Moa. Det här är mellan mig och Jacob. Jag vill att alla ska se att han äntligen får det han förtjänar. Personer som det här avskummet förtjänar inget gott här i livet. Han visste att det här skulle komma. Han visste det hela tiden.

Jacob som såg sin chans att rymma tog till flykten. Moa var inte långt efter. Hon drog tag i hans luva på den gula tröjan och slet ner honom på marken. Jacob gnydde.

–        Snälla, sa Jacob med tårar i ögonen.

–        Ställ dig upp! beordrade Moa.

Jacob ställde sig upp. Moa gav honom ännu ett slag.

–        Ner på knä! skrek Moa.

Jacob ställde sig på knä. Moa delade ut ännu fler lavetter, hårdare och mer fyllda med hat än de tidigare. Jacob försökte ta upp sin mobiltelefon för att ringa polisen. Moa såg detta och slog till Jacobs hand så mobiltelefonen flög i gatan. Den mobiltelefon som en gång hade fungerat, låg nu i tio olika delar på gatan. Det scenario som utspelade sig under gatlyktornas gula sken såg brutalt och skoningslöst ut i åskådarnas ögon.

–        Vad är det du vill?! skrek Jacob.

–        Jag vill ha en ursäkt, svarade Moa.

–        Förlåt! skrek Jacob medan tårar rann ner för hans kinder.

–        Om jag hör att du har gjort samma sak mot någon annan så kommer jag att döda dig, sa Moa lugnt.

Hon vände på klacken och gick därifrån, medan hon nickade lite åt Iris som stod kvar vid sin mammas cykel med öppen mun. Moas hand var svullen av alla slag, men det var inget hon tänkte mer på. Hon kände sig oövervinnelig. Vägen hem kändes kortare och hennes kropp kändes lättare.

Varje steg hon tog förde henne närmare den höga byggnaden.  Den höga byggnaden verkade stirra på henne med ihåliga och dömande ögon. Moa kände ett sting av oro för varje steg hon tog. ”Gjorde jag verkligen rätt? Förtjänade han det verkligen? Gick jag över gränsen?” tänkte Moa. Hon försökte samla sina tankar. Moa såg en parkbänk några meter bort. Trots att regnet fortfarande piskade ner i marken så slog hon sig ner.  Skakigt tog hon fram en cigarett ur paketet i sin jackficka. Den var svår att tända med all blåst och regn. Hon fick vända sig åt sidan för att inte elden från tändaren skulle släckas. Hon fick äntligen fyr. Moa tog ett bloss och tänkte tillbaka på hur allt hade startat.

Det var ett år innan misshandeln, nästan på dagen ett år. Moa och hennes vänner hade varit i samma park, med samma mål för kvällen. De skulle ta sig ner till de två gatorna, ner till människorna. Festen fortsatte nere på den lilla stadens gator. Skrattandes och diskuterandes begav de sig som alltid till samma korsning, där de flesta ungdomar alltid höll hus klockan halv tolv på natten.  Plötsligt dök en bekant upp. Han hade sår i hela ansiktet och hans tröja hade gått sönder vid ärmen. Det var blod vid armbågen på hans gråa munkjacka. Han var väldigt förvirrad och hade svårt att fokusera blicken. Moa sprang fram till honom.

–        Jacob! skrek Moa. Vad är det som har hänt?

–        Jag vet inte, mumlade Jacob. Jag fryser.

–        Har någon slagit dig? frågade Moa som var oroad.

–        Jag vet inte, viskade han. Kan du stänga min tröja?

Moa stängde hans tröja. Blixtlåset var svårt att få igen, det fastnade i innerfodret på hans gråa munkjacka. Efter lite slit och hårda ryck gick dragkedjan igen.

–        Kan vi inte sätta oss ner? huttrade Jacob.

–        Det är klart att vi kan.

De gick till en närbelägen parkbänk. Moa var chockad över Jacobs sår överallt. Blod är aldrig något som man blir road av att se. Jacob skakade av kyla och chock. Det märktes att han hade druckit en hel del den här kvällen. Det är märkligt hur en människa, som varit nykterist under början av sina tonår och har lyckats undvika spriten, senare kan börja förtära den i mängder.  Det är även märkligt att en ung man som var med i socialistiska partiet kunde visa sig vara ett rovdjur. De slog sig ned på bänken.

–        Kan inte du värma mig? sa Jacob ynkligt. Jag fryser.

–        Jag vet inte, sa Moa tveksamt.

–        Snälla? Jag fryser!

–        Okej.

–        Jag ramlade, sa Jacob.

Moa drog sin hand snabbt fram och tillbaka på hans arm. Hon var lättad över att han inte hade blivit slagen. Jacob hade helt enkelt druckit för mycket och snavat. Moa andades ut. ”Varför lämnade hans vänner honom?” tänkte Moa. Plötsligt kände hon hur Jacob la sin arm om hennes midja.

–        Släpp! skrek Moa.

Jacob släppte inte. Han höll ett hårt tag om hennes midja samtidigt som han snabbt förde handen ner mellan hennes ben.

–        Vad fan gör du?! skrek Moa samtidigt som hon försökte ta sig loss.

Jacob hade ett stenhårt grepp om Moas midja och höll handen lika hårt på hennes underliv. Moa lyckades trycka in en armbåge i hans bröstkorg så han släppte taget om hennes kön. Han höll tyvärr ett lika fast grepp om hennes midja som tidigare. Moa ropade på hjälp. Ingen kom till undsättning. Jacobs hand flyttade sig till Moas ena bröst, även där ett hårt grepp.

–        Släpp henne! hördes en röst ryta. Det var en medelålders man som stod där.

Mannen fick bort Moa från Jacobs grepp. Moa grät och kved. Hon sprang därifrån, för hon kunde inte vara kvar där. Tårarna brände hennes hud under ögonen. Hon hade aldrig känt sig så lurad och kränkt innan. ”Varför litade jag på honom? Hur kunde jag vara så dum?” tänkte hon.

En regndroppe träffade cigarettens glöd och släckte den. Moa ställde sig upp från bänken och fortsatte sin gångfärd mot byggnaden, tingshuset. Det var den här dagen som Moa skulle få se vad som prioriterades högst. Ord mot ord. Som tur var hade mannen som fick bort Moa från Jacobs grepp polisanmält händelsen och skulle agera vittne under dagens rättegång. Moa kände ingen ånger. Att Jacob i sin tur hade anmält Moa för misshandel kändes som en droppe i havet. ”Han kom lindrigt undan jämfört med vad han gjorde mot mig”, tänkte Moa. Ett leende började sprida sig på hennes läppar samtidigt som hon öppnade dörren till tingshuset. ”Idag är det den avgörande dagen. Det spelar ingen roll hur det går, jag är stolt över att jag försvarade mig själv. Jag vågar inte ens fundera på hur många tjejer han har gjort så här emot. Ingen har rätt att tafsa på mig. Ingen har rätt att behandla mig som han gjorde. Idag är det den avgörande dagen”, tänkte Moa och gick in i byggnaden som skulle förändra hennes liv.