caprisonne

Jag hatar att få krav på mig.
Jag känner mig instängd.
Men jag antar att det inte spelar någon roll sålänge som jag ändå bara är inomhus.
Men vad händer om jag vill gå ut? Vad händer om jag vill festa?
Stockholmsyndrom...
Big brother 2010...
Karma?

This is what you get when you mess with love...

Jag tänker fan aldrig bli kär.
Capisce?

Jag kommer aldrig tillåta mig själv att bli sårad igen.

Fördelar: Ingen svartsjuka, ingen otrohet, inga kompromisser, bättre relation med mina vänner, SLIPPA TRÄFFA FAMILJEN, inga krav på framtiden, inga bebisar, slippa lägga ut pengar på någon annan, laga middag åt en, behöva acceptera fula kläder, berätta om sin dag, inget jävla tjafs över småsaker, slippa störiga vänner, slippa snarkningar, slippa se på dåliga filmer och slippa dålig jävla musik.

Nackdelar: Ingen att krama när man mår dåligt, ingen massage och jag kan faktiskt inte komma på något mer.

Hellre gå runt med några muskelknutar än att gå runt och må dåligt över någon annan.
Jag kan betala för massage om det skulle bli riktigt illa, men det blir det nog inte.
Finns ju förfan tigerbalsam. Jag är så jävla trött på relationer. Inte för att jag är kär nu,
men jag var det för ett par månader sen. Ett halvår sen. Jag förlät saker som ingen ska göra.
Jag gjorde saker som ingen ska göra, inte en person som ska må bra.

Det var p.g.a. ett krossat hjärta och sjukdom som jag gick ner 8 kg.
En vikt som jag i dagsläget inte har lyckats stabilisera.
Som tur är så är jag verkligen inte kär heller, kommer sagt inte att bli.
Det värsta kanske är att jag knappt känner något?
Fast, jag mår ju bra egentligen. Kanske för att jag har försökt supa bort min skalle.
Jag kanske lyckades.

Förut var jag nära på att börja gråta, för att jag inte vill bli kär igen.
Så jävla feg? Men ändå, så bra. FUCKING PAIN!

Jag måste även påpeka att Beethoven, Wagner och Grieg var genier.