caprisonne

I natt hände det något obehagligt.
När jag skulle sova så fick jag hjärtklappning.
Jag tappade känseln i armar och ben.
Vänstra hjärnhalvan domnade bort.
Jag mådde skit.
Ont i ögat och magen.
Det susade i öronen och jag mådde skit.
Helt plötsligt hörde jag mamma säga "men stackars lilla".
Konstigt nog var inte mamma uppe.

Hallucinationer är tydligen vanligt när man är påväg att somna.
Allt annat var tydligen ett tecken på ångest.

Jag känner mig sjukt pressad.
Vet inte vad jag vil och har ingen kontroll över mitt liv.
Men man föds inte för att må bra va?

En annan sak:
SLUTA FÖRHELVET ATT SNACKA OM MIG DITT JÄVLA AS!
Kul när mamma kommer hem och säger att en 13-åring har frågat om jag är hennes dotter.
Bara för att du är ihop med hennes storasyster.
News flash: ni var inte ihop då och du är världens största mytoman.

Så sluta prata om mig.
Vad ska du säga?
Att jag var kär i dig?
Det var jag inte, för du var inte värd det.
Sen när du ljög så var det skrattretande.

"Min bil gick sönder och jag har legat på sjukhus över natten"
"Nadjas pojkvän mordhotade mig"
"En stor svart kille frågade om jag bråkade med Kenny"

Du är inget annat än patetisk, så sluta snacka om mig.


Min laptop har dött och sex år av mitt liv har försvunnit.
Det gör ingenting.
Jag vill ändå bara glömma mitt så kallade liv.
Det finns inte.

Men som sagt så kommer jag aldrig att bli kär igen och jag har inte varit kär på länge.
Så ingen skada skedd?
Fast det kanske inte är mitt "kärleksliv" som knäcker mig utan människor.
Jag gillar inte att bli manipulerad och lurad.
Jag tycker inte om när någon ljuger en rakt upp i ansiktet.
Jag tycker inte om när en person inte visar ånger.
Så jävla skrämmande.

Snart så ringer min älskling Nadja.
Jag ser på Darling.
Tillägnar filmen Lollo haha.
Sjysst, not.

Ciao