caprisonne

från både min brors och hans f.d. sambos sida. Jag la märke till en kvinna i rullstol

som hade oerhörda problem. Som vilken vanlig person som helst så sökte jag varken

social kontakt eller ögonkontakt. Jag antog att hon var född så, med någon cp-skada.

Hon hade med sig ett block och kunde skriva ner saker som hon var oförmögen att säga.

Hon gjorde ljud, men kunde inte prata. Något ord kanske hon kunde säga men det var

nästan så man inte förstod alls. Hennes släkting/ ev. skötare hade lärt sig tyda det hon sa.

När det väl var dags för mat fick hon maten antingen väldigt delad eller någonslags puré.

Jag minns just när de skulle mata henne och hon skrek. Hon skrek jättehögt och maten rann

nedför hennes mun. Man förstod att det var plågsamt för henne och det var nog lika plågsamt

för alla andra som var där. Det är som när ett spädbarn skriker och man liksom lider med det.

För barnet kan inte säga vad som är fel, det kan bara skrika för att berätta det.

Jag tittade inte så mycket eftersom det är fult att titta. På bilresan hem frågade jag mamma

och pappa om vem hon var, eftersom jag inte är så bekant med den sidan av släkten.

Då fick jag höra följande: hon hade blivit så efter en olycka.

Jag minns inte riktigt hur det var, mitt minne är lite luddigt eftersom det var tre år sedan jag fick den berättad.

1. Hon kan ha varit anställd på ett ställe som behandlade våldsmän och sedan förälskat sig i en fånge.
2. Hon kan bara ha varit vårdare åt en fånge.
3. Hon kan ha varit flickvän sedan tidigare för att sedan besökt honom.

Hur som helst hade denne man knuffat henne ned för en trappa och misshandlat henne

till den grad så att hon blev hjärnskadad. Med hjärnskada tror man oftast att det bara

är det sociala som påverkas, att personen blir annorlunda. Men om man ser på CP-skador.

I vissa fall sätter det sig t.ex. i handen. Höger hand fungerar inte. I vissa fall ligger personen

ned på golvet och verkar helt omedvetande om vad som sker runt omkring.

Men sen sa pappa: "Hon är helt klar i huvudet, det är bara kroppen som är förlamad."

Jag var inte beredd på det. Där hade jag suttit och behandlat henne som luft och liksom

tyckt att det var jobbigt när hon skrek. Inte att HON var jobbig utan att DET var jobbigt.

Vilken skam jag kände och sen slog det mig. Det är så hon blir bemött varje dag.

Hon sitter där, fånge i sin egen kropp, helt medveten om vad som sker runt omkring.

Hon vet varför hon sitter så. Hon har suttit så i 20 år. Hon vet hur andra omkring uppfattar henne.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det är. Hur hon måste ångra att hon varit så "dum" som sett

hopp i någon som skulle skada henne så pass mycket. Jag känner verkligen för henne.