caprisonne

Jag har extrem ångest över helgen.
Alkohol = inte min grej.
Så jävla påstridig och efterbliven.

Det är 6 år sen min älskade morfar dog.
Jag har alltid hatat den här dagen.

Morfar fick diagnosen cancer i levern två veckor innan han dog.
Han hade haft ont i magen ett par månader, men han var ingen
sådan som sprang hos doktorn. Han låg på sjukhuset och jag brukade
gå dit på rasterna för att hälsa på honom. Jag pratade väldigt tyst.
Siri fick följa med en gång. Jag minns att jag sa:
"Du kommer klara det här" till honom när han fick diagnosen.
Mormor presenterade mig som morfars bästis för en av sköterskorna.
Det var olikt mormor, men det värmde jättemycket.
Jag älskar morfar av hela mitt hjärta och har alltid gjort.
Det kändes alltid som han förstod mig och jag förstod honom.
När mormor och mamma sprang runt och var hispiga så gick vi
2-3 meter bakom och bara suckade och skrattade. Han hjälpte mig
att skriva en berättelse. Han försvarade mig. Han fick mig att skratta.
I slutet av sjukdomen så fick han morfin och var helt borta.
Det var läskigt att se. Han somnade och efter att ha sovit i ett dygn så dog han.
Jag fick säga hejdå. Jag pratade jättetyst, något som jag idag mår dåligt över.
Men jag hoppas att han förstod hur mycket han betydde för mig.

Efter han dog gick jag in i mig själv. Jag ville bara försvinna från jorden.
Jag rev mig själv i sömnen och vaknade med rivsår överallt.
Jag grät inte. Satt mest vid datorn och pratade inte med någon.


Jag saknar och älskar dig, Morfar.