caprisonne

När jag gick i högstadiet fanns det en ganska nördig kille som gick i en av paralellklasserna.
Jag gick ju i K och han gick i P. Det fanns K-P på Norra högstadiet. Alltså den här snubben
var en ganska typisk person. Pluggig, snäll och beskrevs nog oftast med de här två orden.
Man kan nog säga en nörd. Hur som helst, jag har inget minne av honom direkt från högstadiet.
Det enda man hörde av honom var när min kompis som gick i P skulle berätta om sin klass,
eller om något roligt hade hänt.

När alla började gymnasiet åkte han tydligen till USA, eller så åkte han andra året till USA.
Minns inte om han gick natur eller något. Han var i USA i ett år, när han kom tillbaka började
han att hälsa på mig. Eftersom jag är lite särig och divig så hälsade jag inte tillbaka.
Jag tänkte väl att det var opassande för det första hade vi ingen direkt gemensamt, inga gemensamma
vänner och vi var verkligen inte på samma nivå när det gällde något. Han fortsatte att hälsa
och jag började bli mer och mer förbannad på honom.

En dag stod jag och diskuterade något med psykologi- Linda, min mentor men även min lärarinna
i psykologi. Så kommer "hälsaren" dit och säger inför min mentor "Ida vägrar att hälsa på mig".
Jag får panik efter det uttalandet och säger att jag inte har en anledning att hälsa på honom.
Jag frågar honom givetvis vad han vill och han svarar "Jag vill bara vara trevlig" och jag håller
ett föredrag om att trevlig och tråkig är samma sak för mig. Jag tror det var den gången jag sa
"Bitch, please" och Linda blev generad och började fnissa.

Efter det måste jag väl ha haft tråkigt någon gång och börjat snacka med honom. Ni vet, spontanryck.
Jag sätter mig och brjar prata med honom. Han berättar om sitt år i Kentucky. Jag frågar givetvis om
hillbillys och snabbmat. Sen berättar han något som jag fortfarande inte kunnat smälta, även om det
var över tre år sen.

"När jag bodde i USA så fick jag bo hos en värdfamilj, de hade en son som var i min ålder.
Jag blev så imponerad av hans sociala och glada attityd. Han var väldigt populär och jag
såg upp till honom. Så jag började skriva post-itlappar till mig själv med påminnelser och
knep för hur jag skulle kunna bli mer som honom"

Detta fann jag vid den här tidpunkten mest roligt och lite psyk.
Men jag fattar fortfarande inte VARFÖR!? Jag var tvungen att ventilera
detta för Carråh som också tyckte att det var extremt skumt.

WHY!?