caprisonne

förtjänade en rejäl fylla och det hade jag.

söp bort min mobil.

jag ringde hem till mamma med hon svarade inte, så jag pratade in ett meddelande.

vad gör hon? terrorringer hem till jonas familj... pinsamt.

Jonas svarade och gav telefonen till mig

- ah hallå

-  HEJ VAD HAR HÄNT? HUR KAN MAN FÅ TAG PÅ DIG?!?!

- du kan ju inte ringa så många gånger hem till jonas föräldrar

- MEN VAD SKA JAG GÖRA DÅ?

- internet?

- då vet jag. hejdå *klick*

Alltså som att vi ens ringer till varandra? De enda gångerna jag pratar med

henne så är det att jag frågar om jag får låna pengar. Fult, jag vet.

Blir ju bara hänvisad till pappa som jag nu tar ett lån av i 4månader.

Kommer få betala tillbaka 8tusen i höst. Men det är ändå sjysst av honom

att prioritera sitt eget barn före flaskan. Min mamma däremot har jag

all koll på i världen, helt ofrivilligt och med saknat intresse. Hon har missat

stora delar av mitt liv och gjort så mycket djävulskap så hon har inte fattat

själva grejen med motherhood. Hon frågar aldrig hur jag mår och hon berättar

ivrigt om vad hon gör och vad hon unnar sig. Det kanske är mig det är fel på?

Jag vill aldrig mer åka till Västervik. Jag har för mycket att bearbeta och jag kan

inte gå hela livet och förakta min egen mamma, eller? Jag har inte haft den möjligheten

innan då jag bott med henne och varit i beroendeställning till henne.