caprisonne

Nu när det har gått en halv vecka sen man var ett köttstycke i någons ögon börjar man sakna det.
Bekräftelsebehov. Inte för att jag är billig, men jag gillar att ha upperhand i mitt liv.
Jag älskar att få som jag vill, särskilt på fyllan och då kan jag inte dölja det lika bra.
Sitter med en novell här. Är lite orolig. Jag vill göra bra ifrån mig men jag behöver lite komplimanger och så.

Jag pratade med pappa förut om mina "relationsproblem".
Han sa något smart och något lugnande, inte för att jag minns vad.
Pappa är ju ganska svårpratad men jag har inte svårt att prata med honom
om något. Det tror jag däremot att mina bröder har. Det tycker jag är synd.

Efter Kenny har jag blivit ganska likgiltig. Vet inte om jag är för lat för att bry mig eller om
jag helt enkelt inte orkar. Ganska känslokall, fast jag har nog lättare att säga att jag inte har
några känslor fast jag kan aldrig ljuga för mig själv. Kan inte säga att jag inte känner något.

Den enda gången man hakar upp sig på någon är när man inte kan få den, why?
Njuter man så mycket av drama så man vill skada sig själv?
Livet är egentligen för kort. Jag skulle ge allt för att sluta haka upp mig på personer.
"Det är nog dig felet ligger hos" sa en killkompis. Det gör det nog ska ni se.