caprisonne

Jag har länge funderat på hur svårt det kan vara att låta gamla sår läka.
Ibland kanske man bara förtränger dem, låter dem ligga och bubbla.
Sen ibland kanske man bara blir helt knäckt och låter det ta över ens liv.

Jag funderar rätt mycket över saker.
Vissa svek kan alla bearbeta, om någon har sagt något bakom ryggen.
Man kan bli irriterad, men det går ju oftast över.
Men svek av någon som ska föreställa ens bästa vän/pojkvän/ förälder.
Av någon som man älskar, varför är det så jävla svårt då?
De där jävla tre små orden är sjukt knäckande egentligen, de är ju det
finaste man kan säga, men ändå de som kan knäcka en person mest.

Orden i sig är inte farliga, om man menar dem. Men hur kan man då vara
otrogen, ljuga, gå bakom ryggen med saker, snacka skit och bete sig dåligt
om man har sagt de orden? Enkelt. Falsk säkerhet, falsk trygghet. Att få
en person att känna sig trygg för att man ska slippa att ta tjuren i hornen.
Det är sjukt fegt och det är sjukt jävla elakt att säga sådana ord men att
sedan begå stora svek som påverkar andra människor så att de mår dåligt.

"Jag älskar dig" förvandlas genast till psykisk misshandel
och jag tror att alla de som blivit sårade tänker:
"Om du älskar mig, varför gjorde du så?"