caprisonne

Jag mår lite dåligt över en sak, eller massor...
I lördags träffade jag en kille som jag hängde lite med förr,
vi hade en gemensam vän. Jag har varit riktigt otrevlig mot
honom i stort sett jämt, men egentligen är han faktiskt snäll.
Däremot har jag betett mig riktigt jävla dumt mot honom, när
jag tänker efter så har jag nästan bett om en smäll. Men jag
har på senare tid fått lite mer inblick. Jag tror inte att jag fattat
hur han fungerar riktigt. Hur som helst, jag minns inte hur, så
pratade vi om utseende. Han sa att han var ful? Jag sa antagligen
att jag var ett monster, vilket jag fan är, kanske inte rent utseendemässigt.
Men jag är fan inte mysig som person, men jag försöker bättra mig.
Han är verkligen inte ful, hoppas jag sa det till honom. Även om
typ varit elak mot honom, han är inte ful. Jag är inte ute efter ett skit.
Men jag vill inte att folk ska gå runt med dåligt självförtroende.

Sen träffade jag ett par som sa att de var för gamla och fula för Palladium?
De var 28 år och det var absolut inget fel på dem alls.
De var söta och trevliga, turister. Men de mådde dåligt för de tyckte
att alla var så unga och snygga på Palladium?
Det mådde jag också skit över. Vad är det här för konkurrans?
Man vet ju själv när man verkligen försökt i flera timmar att få bra hår,
bra hy, bra make-up och snygg outfit. Men sen finns det alltid något man
stirrar på och bara "hur fan ser jag ut?", alltid.

Alltså med internet och allt som hör till, jag tror många jämför sig med andra.
Det är det som gör att alla känner att de inte duger. Fan jag minns när jag
skaffade lunarstorm och blev kallad "spökapa" av en snubbe för jag hade stora ögon.
På Smurfa däremot blev jag kallad för söt ganska ofta, trots allt teenage.
Fast jag tjafsade jävligt mycket och fick höra rätt mycket om mitt utseende då också.
Det är fan det billigaste man kan dra till med, "du säger något jag inte håller med om, du är ful".
Men åter igen, från det där till allt nu. Man ska hela tiden framstå som snygg, rolig och snäll.
Photoshop, PHOTOSHOP ÖVERALLT. Om man träffar någon man tycker är trevlig via nätet.
Jag vågar fan inte träffa alltså. Min största skräck är att den personen inte ska fatta hur jag
ser ut, att den tror att jag är snygg och sen blir besviken IRL. Det är fan min största skräck
i dagsläget. Förr gjorde man så jämt, lärde känna nya personer och sen träffade dem.
Hur fan kunde man våga något som 14-åring som man inte vågar nu, på grund av en sak?

Jag fick alltid hångla när jag var mindre, det fick iofs alla i parken.
Tror det stärkte allas självförtroende. Men nu? Jag vill inte ens hångla
eller hitta ett ragg. Jag ser ner på killar som försöker närma sig, inte för
att det händer så ofta eftersom jag oftast är sjukt off eller riktigt dum i huvudet
när jag är ute. Det är väl en försvarsmekanism. Jag skrämmer hellre iväg än att
låta någon komma riktigt nära. Jag har inte riktigt träffat någon i Västervik som
jag riktigt connectat med heller, alltså ingen kille. Det har varit lite mer "du får duga".
Sen slutar det alltid på ett eller annat sätt. Tror man gör så för att få bekräftelse och
känna att man i alla fall är något som någon kan tänka sig. Men jag orkar inte med det
längre ändå. Ger ingen chans, är en otrevlig och kall människa. Om jag ger någon en
chans så betyder det bara att den är speciell, men då kommer en annan försvarsmekanism
in. "Du är för bra för mig", det är så här jämt. Jag har blivit riktigt självkritisk och det kanske
är bra. Men jag tycker ingen ska behöva dras med någon som mig. Jag vill bli en varm
och trevlig person som trivs med mig själv. Jag älskar mina vänner, det gör jag. Det vet ni.
Men liksom, ett förhållande? Ursäkta, jag är inte redo och som jag känner nu kommer jag
kanske aldrig bli det. Att våga öppna sig så mycket? Fatta vilken risk att bli sårad.

Jag är extremt jävla rädd för att bli sårad och jag vet inte om det har med min bakgrund att göra.
Även om jag nuförtiden oftast bara blir mest likgiltig. Om jag skulle bli riktigt kär nu så skulle
jag fortfarande vara ett retard som behöver tonvis med bekräftelse och skulle vara jävligt krävande.
Visst, ingen går väl in i ett förhållande complete. Men jag vill ändå vara en bättre person än vad jag är
nu. That's why I never take time with a man. Jag har ingen lust att ha ett strul som jag ändå inte känner
något för. Sen nu är man ju nästan ändå för gammal, ett återkommande strul och man "måste" prata
känslor typ. Jag orkar inte. Känns bara oärligt. Även fast jag har en förmåga att handla mycket på impuls
och kanske drömma fram en bild av en person som aldrig stämmer. Sen blir det såhär "SÄG ATT DU TYCKER
OM MIG NU NU NU NU NU!" fast jag egentligen behöver någon som är mer stabil och säger åt mig att chilla.
Kanske därför jag alltid träffat killar med förvriden verklighetsuppfattning förr och killar som varit osäkra
och själva behövt bekräftelse. Sen när man slutar träffas känns det mer som en frigörelse?

Men jag tycker att det är bra att mina vänner dejtar, har stabila förhållanden.
Det som bekymrar mig är att det verkar vara många som är ganska osäkra nu,
de känner sig fula, vanskapta. Det kanske är en effekt av ekonomin?
Inget jobb, mycket i skolan? Krav på att vara bäst.
Snygg kropp, bra betyg, bra jobb, körkort, snygga kläder, en underbar personlighet och ett tilltalande ansikte.


Här är en bild på mig när jag nyser!