caprisonne

Ibland känner man sig bara som en del av en människa, som att det är en bit som fattas.
Man kan aldrig sätta fingret på vad det är. Det kanske är något rent känslomässigt jag
känner att jag saknar, eller helt enkelt någon form av trygghet. Det kanske är därför
jag jämför mig själv med ett monster, kanske Frankensteins monster. Men det är många,
väldigt många, som har fått vara med om saker. Alla jag känner har något dysfunktionellt
förhållande till någon, en släkting eller eventuellt en respektive. Jag tror nästan alla har
något som gnager i bakhuvudet, något som hindrar dem från att känna sig hel. Det första
man kan göra är att bara sätta fingret på det. Det är konstigt, det finns VÄLDIGT många
människor på den här planeten men ändå kan man se att nästan alla känner sig ensamma,
varför är det så? Egentligen borde man känna sig väldigt betydelsefull, men det gör man inte,
för man är egentligen en ganska obetydlig individ om man ska se det hela från ett större
perspektiv. Man är egentligen inte ensam, för det finns människor runt en hela tiden. Även
om man kanske inte ser dem så finns de där. Även om man går hem klockan halv fem på
morgonen en onsdag så finns de där inne i husen. Som jag har påpekat förut att människans
eviga sökande efter en partner är fruktansvärt påfrestande och jävligt irriterande. Men hur
många känner ni som verkar leva det perfekta livet som ett par? Jag vet ett par som jag
tycker har ett hälsosamt förhållande till varandra, de är inte pensionärer. De är ett år yngre
än mig och de har varit ett par i cirka 6 år. Det här tjafset om äkta kärlek är fan en lögn,
det handlar om bekräftelse, förståelse och trivsel. Hur jävla glad blir man av otrohet?
Hur speciell känner man sig? Hur bekräftad blir man? Kärlek är bara ett jävla påhitt, i alla fall
för mig. Jag kommer ALDRIG tillåta mig själv att bli sårad. Visst, jag kanske kommer hitta
någon som jag trivs med. Någon som ger mig bekräftelse. Någon som förstår mig. Men ni
som känner mig vet exakt vad jag kommer göra, det jag alltid gör. Testar gränserna tills
det inte finns några gränser kvar. Jag mår fan inte bra av när något börjar bli seriöst eller
när jag borde börja känna något, något som jag aldrig känner. Jag mår bara dåligt.
Jag mår ALLTID bara dåligt. De gångerna jag har mått som bäst är fan när jag bara struntat
i allt som har med känslor och sex. Jag kanske är oförmögen att fungera normalt i en relation.
Men egentligen, vad förlorar man? Jag förlorar ingenting för jag litar fan inte. Jag tror inte.

Jag vet att det finns personer som tycker att jag är barnslig och naiv, som tycker att "Ida, det är
dags för dig att växa upp". Ja, men de personerna är fan naiva. Växa upp till vad exakt?
Skaffa ett jobb? Inte för att jag inte har försökt. Men vad fan tjänar man på att slita hela livet,
ge sin tid åt något bara för att tjäna pengar och tycka att man har ordnat det för sig själv?
Tänk om man får ett jobb man inte trivs med, ska man bara stå ut då för att liksom kunna få pengar?
Är pengar verkligen en del i att vara vuxen? Pengar handlar inte om mognad. När man kan ta hand
om sig själv, visst det kan handla om pengar, men vad skulle man göra utan pengar då? Om man
tror att allt handlar om att man ska skaffa sig ett jobb för att kunna överleva, det är fan inte det livet
handlar om. En psykiskt instabil person kan sköta sitt jobb, tappa delar av sig själv, bli placerad på
gatan eller på en öde ö utan att pengar ens betyder något. Pengar är inte överlevnad egentligen
och det handlar absolut inte om mognad. Jag lever liksom.

Skaffa en partner, visa för samhället att "titta, det här är någon som tycker om mig".
Inte det som det handlar om heller. Flytta hemifrån, haha, sure det vore skönt men här
är jag? Jag tycker det är barnsligt när folk tror att de bevisar mognad genom att fixa ett
svensson-liv och bara gå runt och tro att de har allt så jävla klart för sig, haha. Det är ju fan
pinsamt. Sitta och dömma andra för att de inte har samma mål i livet, förhelvete.

Pengar handlar inte om mognad.
Partner handlar inte om mognad.
Eget boende handlar inte om mognad.

När man vet vad man vill, vad man mår bra av, när man undviker problem och när man inte
har så jävla mycket fritid så man kan sitta och se ned på andra från sin påhittade jävla piedestal.
Då snackar vi.



It's like that, thank you very much. Fuck you very much.