caprisonne

Idag redovisade jag om Mongoliet på historian.
Jag tyckte att jag var charmig, alla andra satt och glodde ner på bänkarna.
Men sen blev jag tvungen att springa ut och snyta mig under redovisningen.
Pinsamt, men ingen vill skratta.
Inte ens när jag drog ett asroligt skämt, eller faktaskämt (aspie?).
"Att mongolerna skulle ha en våldsam kultur kanske är en myt, det sägs bland annat att Djinghis Khan i 13-årsåldern mördade sin bror över ett bråk om en fågel" haha, är det bara jag som tycker att det är sjukt kul?
Sen ett annat "Mongoliet blev självständigt 1924. Kina erkände Mongoliet som eget land 1945", haha så typiskt Kina! Krister, läraren, sa att jag var cool och självständig. Men han sa även åt mig att inte flyga till Blåkulla innan redovisningen, eh? tack. Haha.

Sen en liten sak till:
Vad är det med killar? Man beter sig som ett CP mot dem, eller börjar helt enkelt bråka om något.
Sen kommer de tillbaka efter några månader/år. Vaddå tror de att man har blivit bra eller?
Att man sviker allt man tror på för att få tillbaka dem? Det räcker liksom med att man råkar säga
något om att man gillar dem på fyllan och sen beter sig som ett as, sen ignorerar dem, men de kommer
ALLTID tillbaka och ska be om ursäkt och prata känslor blah blah blah.

På senaste tiden har jag bara haft distansförhållanden, jag tycker det är najs.
För då slipper man träffa någon hela tiden och sen kan man göra vad man vill.
Eller det kan man egentligen inte, men men... lite som när man var ihop när man
var liten och aldrig umgicks. Ett sådant förhållande skulle jag gilla. Det är nog det
enda slags förhållande jag skulle vara kapabel till just nu ändå.

Fan, vad omogen jag är. När jag väl tycker om någon är jag tyst och sen tillslut
så bara exploderar min personlighet och jag blir ett monster. Testar gränser.
Är grabbig. Blir ett fyllo. Gör bort mig. Blir förbannad. Säger något bitchigt. Ignore.

Är jag en sådan tjej som killar tänker "jag kan få henne att ändras"...?