caprisonne

Känner mig lite halvdepp och uttråkad.
Känns som att jag vill spy upp mina inälvor litegrann och sen bli lobotomerad.
Fan, vad skönt det skulle vara om man inte fattade saker.

Alltid när man kikar inne på tjejer som aldrig gått gymnasiet, har skaffat barn för längesedan men
ändå har jobb och fixar barnvakt på helgerna så de kan festa, varför verkar de så jävla glada?
Jag blir faktiskt avundsjuk, deras liv rullar på och även om de har exakt lika "tragiska" pojkvänner
så är de ändå lyckliga? Jag vet inte om det är fel i mitt huvud eller om det är något fel på den här världen...
Hur kan vissa ha det så jävla lätt?

Då känner man sig som ett stort negativt monster som bara borde lära sig att uppskatta livet mer,
men jag spyr över mig själv om jag skulle vara så himla godtrogen och naiv och bara gå runt och
tro att allt är bra, när man innerst inne vet att det nästan aldrig är bra runt om i världen.
De kanske har brist på empati, eller så är de bara för dumma för att förstå något annat.
Något är det med dem i alla fall...
Jag förstår mig inte på förhållanden, kommer nog aldrig att göra det heller.
Som det ser ut nu är det inget jag någonsin kommer att vilja göra igen i hela mitt liv.

Som jag har sagt innan "Människans eviga sökande efter en partner är patetiskt".
Jag tillhör väl helt enkelt inte den kategorin som någonsin kommer vara lycklig
tillsammans med någon eller den som någon ens känner att det skulle vara nyttigt
att ens försöka vara ärlig emot.

Jag har otur men det är väl mitt kall i livet...

Förövrigt har jag just insett att min mamma är den mest bortskämda person jag känner.

Igår var jag hemma hos Kim och jag minns inte riktigt vad vi gjorde men jag tror vi såg på TV.


Tydligen så pussades vi också! Göddigt!