caprisonne

Lernia är nog inte min grej, kanske efter allt.
Det är med stor sorg jag säger detta.

Kenny vill/kan inte träffa mig helgen för vår 1-årsdag.
Det är även med stor sorg jag säger detta.
Men är det onormalt att bli besviken och undra varför?
Jag förstår inte att jag fortfarande kan bli besviken när jag känner
att jag har varit med om det mesta och blivit sviken rätt så många gånger.
Det som förvånar mig nästan ännu mer är nog att jag fortfarande har
gett mitt hjärta till ännu en kille, men det har alltid känts annorlunda med
Kenny. Han är inte lik någon jag har träffat innan. Jag är glad att jag har träffat
honom, men jag har svårt att kunna vara 100% lycklig och lita på honom.
Jag är väl rädd att bli sviken igen, men VARFÖR bryr jag mig ens?
Det måste ju vara för att det är något speciellt med den där Kenny.

Det är inget nytt att jag inte riktigt litar på killar, rent generellt.
Tänkte skriva ner några gamla dejter/pojkvänner som skräckexempel:

ADHD-killen:
Jag var 14 år och hade världens sämsta självförtroende. Jag möter en kille
som pratar oavbrutet och var väldigt söt. Jag tyckte om honom i smyg, men
sen en kväll på en fest så pussades vi. Nästa dag var vi ihop, vi hängde
varje dag tills han gjorde slut via mejl. Jag var knäckt och han svarade inte
när jag ringde.

Gnällkillen:
Jag dejtade en kille och vi skolkade och hånglade. Han tyckte inte om att
det var 3 år mellan oss men vi försökte ändå. Jag fick körtelfeber och han
fick ett blåmärke på stjärten. Jag låg på sjukhus men han var tydligen döende.
Man kan säga att det rann ut i sanden. Några månader senare blev han ihop
med en 4 år yngre tjej.

Monsterkillen:
Det började harmlöst han blev kär i mig, jag tyckte mest att det var kul
och sen blev vi ihop. Jag kan aldrig säga att jag var kär i honom fast
vi var ihop i två år. Under den tiden fick jag erfara det mesta som man
inte vill uppleva. Otrohet, lögner och aggressionsproblem.

Killen med allt:
Vi hade en kort sommarromans, han sa att han tjänade 30 000 kronor i månaden.
Konstigt nog hade han alltid nästan lite dåligt med cash. Han var aldrig otrevlig
eller så, men jag tror inte att han var så ärlig mot mig. För ett år sen ville han
snuschatta med mig när hans flickvän låg och sov. Illa.

Killen med inget:
Vi träffades genom en vän. Hånglade myste. Han ville träffas mer
och vi möttes i smyg i stdsparken på en bänk där vi brukade sitta
och hångla. Det var mysigt och spännande. Det var en tjej som
tydligen var kär i honom och han ville inte såra henne. Han sa alltid
rätt saker. Jag började gilla honom. Jag blev kompis med hans tjejkompis
som tydligen inte alls var kär i honom, enligt henne. Vi hånglade när vi träffades,
inför folk och när vi var själva. Han följde mig alltid en bit hem för att se att jag
klarade mig. Han hörde av sig, tills en dag... då han sa att det inte gick längre
för att hans vänner gillade Monsterkillen så mycket. Men han ville ändå umgås
med mig och mysa, fast när ingen annan såg. Sen när han frågade om vi var ihop
och jag sa ja, visste att det var slutet. Han hade legat med tjejen som jag var kompis
med bakom min rygg och en annan tjej.

21:an- killen:
Han fattade tycke för mig. Jag dissade honom, men blev smickrad.
Tyvärr, var hans psyke bland de sämsta jag varit med om.
Jag fick trösta honom och se till att han höll sig borta från alkoholen.
Vi hade en till och från relation, vi kunde ignorera varandra i månader
för att sen bli sams, ha roligt, nästan bli ihop och sen blev jag alltid
förbannad för han betedde sig illa. Vi sov ihop tre dagar och myste.
Sen gick det för honom i hans byxor och han hörde aldrig mer av sig,
tills en kväll två månader efteråt. Då sov vi ihop. Det var ett avslut.
Skulle kolla hur han mådde några månader senare, då skrev han att
han älskade mig. Hejdå. Han hade också hållt på med någon annan.

Mr. Blackout:
Wow! Han var verkligen en frisk fläkt. Han var alltid glad, men såklart hade
även det sina randiga orsaker. Han sa fina saker, även om det mest var fyllegrejer
myste vi alltid dagen efter och tittade på film. Vi pussades hejdå och jag började gilla
honom jättemycket. Hans syster visste det och hon presenterade mig för deras mamma,
pinsamt. Han bodde i en annan stad men var rätt ofta i Västervik. Han sa att han gillade
mig, men jag visste inte att han bara ljög och att han inte fattade själv vad han sa. Eftersom
han var här varannan helg så blev det inte riktigt att vi snackade, jag var för blyg. Kanske
var för rädd att bli sårad igen, ville kanske beundra honom på avstånd. En fest så berättade
jag hur jag kände. Att han lyste upp min vardag. Samma kväll försökte han hångla med sitt
ex mitt framför mina ögon och vänder sig om och sa "schhh!". Jag träffade honom i april
och skällde ut honom. Han sa "Men jag gillade dig jättemycket" och kom inte ihåg vad som
hade hänt. Efter festen, när han var nykter sa han att han ville dejta mig och gottgöra det
han hade gjort. Den chansen fick han INTE.

Sen kom som sagt Kenny och han var inte psykiskt instabil eller hade några andra problem.
Men jag tycker att han borde se hur viktigt det är för mig.